Efter en krönika i DN för ett tag sedan har debatten om "tysta män" aktualiserats. Den handlar om män som inte tar något socialt ansvar i allmänhet och män som inte ställer några frågor till andra (främst kvinnor) i synnerhet. Och jag känner mig ju träffad; jag är man, tyst och ställer förhållandevis få frågor. Men ändå försöker jag vara en praktiserande mansfeminist. Hur går det här ihop? Det enkla svaret kanske är att det helt enkelt inte gör det, att jag som människa är en motsägelsefull liten lort, för att travestera Mio min mio.
Jag gillar inte det enkla svaret, och för att slippa se på mig själv som en liten lort har jag ett annat svar, att jag är helt enkelt inte är särskilt intresserad av andra människor, och att jag inte vill att folk ska behöva pressas på att svara på en massa frågor som man kanske inte har lust med (en känsla jag själv hatar). Nånstans inom mig inser jag ändå att det enkla svaret nog trots är det mest relevanta, men det är jobbigt att behöva inse att man är en spillra till människa.
Ikväll tänkte jag laga en vegansk variant av en rätt från Kashmirdelen av Indien som heter Rogan josh. Den kommer varken att ge några frågor eller ställa några svar utan bara smaka sådär vansinnigt gott som bara en len, indisk gryta kan.
